Barnmorskan: Sår frön till förändring

Efter över trettio år som barnmorska ville Gertrud göra något nytt. Hon lämnade förlossningen och familje-BB i Uppsala för att istället börja arbeta på Kvinnofridslinjen

– När stödet och råden vi ger leder till en förbättring, då ger det kraft, säger hon.

Redan som sjuksköterska hade Gertrud ett stort intresse för kvinnors ställning i samhället. Som barnmorska i Uppsala gick hon nästan alla kurser om våld mot kvinnor som anordnades av Rikskvinnocentrum, föregångaren till NCK.

– Jag brinner för kvinnors rättigheter, och för att kvinnor som utsätts för våld ska få stöd och hjälp för att komma ur det. Våldet har både en fysisk och psykisk påverkan, och kan leda vidare till andra problem, som missbruk och ekonomiska svårigheter, säger hon.

I sitt arbete på Kvinnofridslinjen får Gertrud ta del av kvinnors mest privata och smärtsamma upplevelser. När telefonen ringer har hon ingen aning om vad som väntar på andra sidan. Det kan vara en kvinna som berättar om svåra övergrepp, men det kan också vara någon som är orolig för sin vän eller kanske har en konkret fråga.

– Ibland händer det att personen som ringer storgråter, och då berättar jag att det är okej att vara ledsen och att vi inte har bråttom. Ibland är det i stället helt tyst i telefonen. Att berätta att man utsätts för våld är ofta väldigt svårt. Vissa ringer först en gång till Kvinnofridslinjen för att känna av läget, och återkommer sedan för att berätta mer. Ibland är samtalet till Kvinnofridslinjen den första gången någonsin som kvinnan formulerar och börjar prata om det våld hon är med om.

– Ofta tar det tid innan man kan berätta om det värsta. Jag kan känna i samtalet att kvinnan rör vid vissa saker, men att hon börjar med att berätta om exempelvis sin oro för barnen. Vartefter tiden går så lyfter vi på locket och så kommer även det andra upp, säger Gertrud.

Som barnmorska och sjuksköterska med lång erfarenhet har Gertrud stor vana både av rådgivning och av att möta människor i svåra situationer. Ändå har hon förvånats över kvinnornas berättelser.

– Verkligheten är faktiskt värre än vad jag trodde. Det är fruktansvärt vilka situationer kvinnorna befinner sig i. På grund av våldsprocessen ser de också ofta sig själva som skyldiga. Kvinnorna kan säga ”det är mitt fel att han är tvungen att slå mig”.

En viktig del i samtalen är att lyssna och bekräfta det som kvinnorna berättar. Tillsammans med kvinnan försöker Gertrud resonera om det som sker och hitta möjliga utvägar. För att klara det måste man vara vidsynt och inte fördöma, menar hon.

– Man måste ha livserfarenhet. Det går inte att se livet i enbart svart eller vitt, utan man måste inse att det kan te sig olika för olika personer.

Genom samtalen vill hon så frön till förändring hos kvinnorna som ringer.

– Jag ser det som att de är på väg uppför en trappa. De tar ett steg i taget. Ibland stannar de längre på ett trappsteg, och ibland kliver de tillbaka ner. Men så får de kraft igen, och tar ett till steg uppåt. Och har kvinnan kommit så långt att hon ringer till Kvinnofridslinjen så har hon börjat agera. Det är ett väldigt stort steg att bara slå vårt nummer, säger Gertrud.

Det är inte de samtal där kvinnorna berättar om allvarliga övergrepp som är de svåraste, tycker Gertrud. Under de samtalen har hon något att arbeta med, och hon kan ge stöd. De värsta samtalen är i stället de där kvinnan inte upplever att hon får någon hjälp alls från samhället.

– Jag vill kunna hjälpa till, och i de här samtalen är utmaningen att trots allt försöka hitta något nytt att pröva. Och sedan lyssnar vi verkligen, och bara det kan skapa något.

För att klara av de tunga samtalen är arbetsgemenskapen väldigt viktig. Det är också en stor fördel att arbetsgruppen består av både socionomer och sjuksköterskor.

– Vi ger och tar. Socionomerna har andra erfarenheter och vi kompletterar varandra. Det är stimulerande och utvecklande.