Sjuksköterskan: Inte alltid råd som behövs

Sjuksköterskan Anna lockas av de sociala delarna av sitt yrke – att få diskutera och resonera tillsammans med patienten. På Kvinnofridslinjen är samtalet i centrum och där ställs hon också inför andra utmaningar än i sitt övriga arbete.

Förutom på Kvinnofridslinjen arbetar hon på Akademiska barnsjukhuset, på en vårdavdelning och en mottagning.

– Arbetet på Kvinnofridslinjen är annorlunda. Som sjuksköterska letar man ofta efter en snabb, fungerande lösning för patienten, men någon sådan går det sällan att hitta för kvinnorna som ringer till oss på Kvinnofridslinjen.

För att lösa deras situation måste man arbeta med så många olika delar, säger Anna. Arbetet på Kvinnofridslinjen ställer höga krav på lyhördhet och ödmjukhet. Det är kvinnan som ringer som avgör hur mycket hon vill berätta och vad hon vill ha för hjälp. Och det är inte säkert att det är råd som behövs.

– Kvinnan kanske inte är redo för att ta emot det, hon kanske bara behöver någon som lyssnar. Börjar man ge råd för tidigt kan det i stället få motsatt effekt, och kvinnan drar sig tillbaka. Jag måste försöka höra var kvinnan är i processen och vad hon behöver just nu. Med tiden har jag också blivit bättre på att acceptera tystnad och vänta in att kvinnan berättar, säger Anna.

I samtalen med våldsutsatta kvinnor är det också viktigt vilka ord hon väljer att använda. Vissa kvinnor är oerhört känsliga för ordval och tonfall.

– De är så vana att känna in och lyssna på mannen så varje ord blir viktigt för vissa. De är ofta rädda och på sin vakt. Man får känna av hur personen är och det kan ibland vara svårt på telefon.

Samtidigt avslöjar rösten mycket om hur den som ringer känner. Anna berättar om en kvinna som efter hand började prata med högre och tydligare röst. Kvinnan mådde bättre och var på väg att lämna den man som utsatt henne för svåra övergrepp, något som också avspeglades i rösten.

Förutom våldsutsatta personer och deras anhöriga, så ringer också myndighetspersonal och andra som har frågor runt möten med våldsutsatta kvinnor. Det kan till exempel vara en polis som behöver hänvisa en kvinna till närmaste kvinnojour och undrar var den finns, eller en biståndshandläggare som behöver råd inför samtalet med en kvinna som berättat att hon varit utsatt för våld.

Anna menar att våld mot kvinnor är ett mycket större problem än vad folk i allmänhet tror. Att våldet är vanligt märker hon bland annat på det stora antalet kvinnor som ringer. Många kvinnor som hon kommer i kontakt med tror också att man måste ha blivit slagen fysiskt för att det ska räknas som våld. Därför behövs mer diskussion och information om psykisk misshandel, tycker hon.

– Att ständigt bli trakasserad av sin partner, få höra nedsättande kommentarer om hur man ser ut, om vad man har på sig och hur man beter sig, det är också våld. Men kvinnorna som utsätts för det uppfattar sällan att de är våldsutsatta.

Erfarenheterna från arbetet på Kvinnofridslinjen har Anna nytta av även i arbetet på de andra avdelningarna. Hon har blivit bättre på att samtala med patienterna, hon lyssnar mer och ställer fler frågor.

– Jag är inte enbart fokuserad på sjukdomen, utan frågar även om andra saker i patientens liv. Jag har fått ett bredare synsätt.